Vill berätta hur jag kom till insikt om, att jag behövde hjälp för att ta mig ut ur alkoholens grepp.
Växte upp i en familj med mamma, pappa och tre syskon. Min pappa var alkoholist och avled i sjukdomen vid 52 års ålder (jag tror på sjukdomsbegreppet). Jag är inte bara fysiskt sjuk utan även mentalt, det sitter även i mitt huvud. Min bror var alkoholist och narkoman, han avled 2005, mina två systrar dricker inte.
Jag födde en dotter vid 16 års ålder, slutade skolan, bodde hos mina föräldrar. Gifte mig vid 17 års ålder med dotterns far. Vi fick skriva till kungs på den tiden eftersom vi inte var myndiga. Vi var gifta ca 1 år, då begärde jag skilsmässa. Hade då upptäck att han var alkoholist, vid den tiden tycke jag inte alls om alkohol. Han var inte snäll, hotade med att döda mig.
Även min dotter blev missbrukare och avled i sjukdomen 2013, hon var då 51 år. När jag var i början av min nykterhet, trodde jag att jag kunde göra henne nykter, men man kan inte göra någon annan nykter, jag kan bara visa vägen och tala om hur jag gjort, och att det går att bli nykter.
Tiden gick och vid 21 års ålder föddes min son, jag var då gift med sonens far. Det var i den vevan jag fick smak för alkohol, det var mycket fester hemma på den tiden. Jag som alltid varit blyg upptäckte vad alkoholen gjorde för mig och gillade det.
Arbetade inom restaurang och till sjöss, vilket inte är optimalt när man gillar alkohol. Min alkohol-konsumtion ökade i snabb takt, men jag ville inte erkänna att jag hade problem. När man börjar ta återställare för att kunna ta sig upp, då är man långt gången, återställare började jag med redan vid 30 års ålder. Det spelade aldrig någon roll vilken tid på dygnet det var jag drack så länge det fanns något att dricka.
Åkte in och ut på avgiftningar, men det var aldrig någon som talade om någon behandling, det enda jag hörde var att jag måste sluta dricka, men det var ingen som talade om hur jag skulle göra när jag suget kom.
Jag delar upp mitt drickande i 3 faser, först brukade jag alkohol, sedan missbrukade jag och till slut blev jag starkt beroende, vid den 3:e fasen kunde jag inte leva med alkoholen, men inte utan heller. Hade haft delirium flera gånger de sista åren, ändå trodde jag att jag hade kontroll.
Mannen jag levt med i 20 år var även han alkoholist, han jobbade som maskinchef till sjöss, han avled 1989 när han körde bil påverkad. Jag har sedan jag blivit nykter förstått att jag blivit utsatt för fysiskt och mentalt våld, vilket jag aldrig erkände innan jag fann nykterheten.
Vid den tiden eskalerade mitt missbruk i snabb takt. Mitt destruktiva drickande skulle fortsätta i några år till. Vi pratar om att nå sin botten, jag nådde en avgrund så djup att det fanns ingen botten. När jag var som mest i mitt missbruk träffade jag min 3:e man. Även han var alkoholist. Vi missbrukade ihop i några år och levde ihop i 27 år. Han blev nykter samma dag som mig och är fortfarande nykter. I dag är vi väldigt goda vänner.
Så kom då den dagen när min son hittade mig på min soffa där jag legat i 13 dagar, och druckit, detta har jag fått berättat för mig, har fortfarande stora minnesluckor. Nu är vi framme vid 1991 då sonen kom och hämtade mig, jag kunde inte gå, han fick tvätta mig och klä mig. Soffan jag legat på i 13 dagar utan att resa mig, fick vi slänga. Jag kom först till sjukhuset för avgiftning, men jag var i praktiken död, så de tog mig till ett annat sjukhus där jag hamnade på intensiven. De kallade in min familj för de trodde inte jag skulle överleva, fick Hemeverin genom dropp och vak. Jag låg länge på det sjukhuset och kom så småningom tillbaka till avgiftningen. Det var den 13 april 1991 och sedan dess har jag varit nykter. Där och då bestämde jag mig, att jag måste göra något åt mitt liv för jag skulle inte få en andra chans. Men jag visste inte hur.
Läkarna ville sätta LVM på mig, så socialen var inkopplade. Jag slapp LVM om jag började på AA. Jag stannade i AA i 8 år och gick sedan över till Sällskapet Länkarna, det var den 5 maj 1999. Jag var 45 år när jag hittade till nykterheten i dag är jag 79 år. Med en dag i sänder har jag fått lära mig vem jag är och våga stå för vad jag säger och gör. Lärt mig att umgås utan sprit. Det är inte lätt att bli nykter efter många år av missbruk, men det går.
Alkoholen är listig, falsk och stark, så någonstans på vägen måste man bestämma sig, vill jag ha ett nyktert liv eller vill jag leva därute. I dag har jag ett väldigt gott liv, det är tack vare Länkarna, gemenskapen, min egen vilja, gått på möten, minst ett i veckan. Under alla år har jag varit delaktig i allt som Länkarna erbjudit.
Med dessa rader vill jag säga att det går att vända ett sådant destruktivt liv som jag hade till det livet jag har i dag. I dag är jag nykter för min egen skull, utan min nykterhet har jag inget.
Hälsningar från en tacksam nykter Alkoholist.