Där står jag på botten, trampar och trampar och kommer ingenstans. Det finns inget ljus ovanför mitt huvud, bara mörker som växer. Jag vet att det finns en lösning någonstans, men nu måste jag be om hjälp. Jag ringde en gammal vän, en sådan som alltid hade nycklar till dolda dörrar, och bad om råd.
”Jaha, är du redo nu?” frågade han, som om han väntat på detta ögonblick. ”Det enda jag kan säga är att du borde kontakta Beroendecentrum” sa han. Jag kände att jag måste göra det, så jag tog mod till mig och ringde.
De ställde tusen frågor, men jag svarade på alla. Till slut fick jag en tid, en väg ut. Jag berättade för Far och han lovade att skjutsa mig nästa dag. Nu kunde jag andas igen. Min resa är på väg att börja - en flykt från skammen, en paus från skulden. Åtminstone för en tid.
Dagen efter skjutsade Far mig till Beroendecentrum i Gävle. Där togs alkoholprover och blodtryck, jag kände mig som en främling i denna värld. Läkaren gav mig allvarliga varningar, en sista chans: nu är det slutdrickat eller dö.
Taxin som skulle köra mig till behandlingshemmet i Nansta/Forsa stod redan utanför och väntade. Jag sa ett snabbt adjö till Far och min flickvän och steg in.
Jag hade smusslat med mig en ”nödraket” en folköl 3,5% och taxichauffören lät mig dricka den, så länge jag inte spillde i bilen. Väl framme vid behandlingshemmet fick jag lämna ifrån mig väskan för genomgång, och jag fick även byta om.
Fem veckor med uppgifter, presentationer och reflektioner, som att kartlägga mitt familjeträd. Jag fick utforska mina konsekvenser och mycket annat genom 12-stegsprogrammet. Efter dessa intensiva veckor kom jag till Örtagården i Sandviken.
För att få en paus från allt och tänka på annat, började jag gå på AAmöten. Men ärligt talat kändes det inte rätt för mig.
En dag frågade en kompis om jag ville följa med till något som hette ”Länkarna”. Jag blev nyfiken men samtidigt skeptisk. Länkarna? Vad är det? tänkte jag. Det lät nästan som något religiöst, som något likt Godtemplarorden eller Frälsningsarmén. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig, men jag bestämde mig för att ge det en chans.
Jag samlade allt mitt mod och följde med till Länkarna i Sandviken. Direkt när jag kom dit blev jag varmt välkomnad och visad runt. Till min förvåning var det helt vanliga människor där, inte alls som jag hade föreställt mig. Jag hade trott något annat, men här mötte jag människor som alla delade samma kamp. Från första stund kände jag värmen och lugnet i gemenskapen. Det fanns en stillhet som fick mig att bestämma mig - om jag skulle överleva, om jag skulle göra som läkaren sagt för att undvika döden, då behövde jag fortsätta gå hit.
Nu har jag varit nykter sedan 2022, och jag kan inte tacka Länkarna nog för det. Det är tack vare dem jag står här idag, starkare än någonsin.