Första försöket att bli nykter gjorde jag i oktober 1986 och jag klarade 2,5 månad innan det var dags för en drickande period på 10 månader. Gjorde ett nytt försök och var nykter 6 månader och därefter 9 månaders drickande igen. Jag jobbade varje dag, hade bara någon enstaka dag borta från jobbet. Vid Luciafirandet 1988 skulle några från vår avdelning stå och sälja skinklotter…jag var en av dem. Vi skulle vara nere på jobbet redan vid 06.30. Jag vaknade och mådde pyton…drack ur en flaska starkvinsglögg för jag tänkte att vi skulle ju bjuda på saftglögg så ingen skulle nog tänka på att jag luktade glögg.
Sista torsdagen i januari 1989 hade jag som så ofta haft en jobbig dag på jobbet pga bakfylla. Efter jobbet gick jag raka vägen till puben, men stannade inte så länge för jag måste ju hinna till systemet innan de stängde. På kvällen när jag druckit ur nästan allt, tog jag beslutet att jag skulle prata med min chef dagen efter…jag skulle berätta att jag var alkoholist, jag kunde ju inte vara utan alkohol. Varje morgon tog jag ett par glas innan jobbet, gick hem och drack lite mer på lunchen och sedan en flaska på kvällen. Så hade jag gjort en längre tid. Jag hade också känt att det var nåt fel med mina ben…de ville inte riktigt nå ner till backen när jag skulle gå…fylleben?
Fredag när jag kom ner till jobbet tittade min chef in på mitt kontor som han brukade göra varje morgon. Jag bad honom komma in och sätta sig. Jag berättade allt för honom och sedan bad jag att få gå hem. Vi bestämde att han skulle komma hem till mig kl 14 så skulle vi prata i lugn och ro om mitt problem. Jag ringde en som jobbade med dessa frågor på företaget och bad honom också att komma kl 14.
Jag hade en flaska vin kvar så jag drack lite innan de kom, men jag berättade för dem att jag hade gjort det. Så drack jag resten på lördag den 28 januari 1989 och efter den dagen har jag inte druckit någon alkoholhaltig dryck… så den 29 januari är min dag.
På onsdagen hade vi alkoholinformation för de 44 som arbetade på min avdelning. Halva gänget på förmiddagen och de andra på eftermiddagen. Jag var med hela tiden samt vår företagsläkare och han som jobbade med alkoholfrågor på jobbet. I slutet av informationen fick vi frågan ifall någon av oss kände någon alkoholist… om vi hade någon anhörig som var alkoholist. Slutligen kom frågan om vi trodde att det fanns någon på avdelningen eller någon i vår grupp som var alkoholist. De flesta kände en eller fler alkoholister men de trodde inte att det fanns någon på avdelningen. Det var då de fick veta om mig…jag hade sagt att de skulle få berätta.
Jag som hade trott att de inte skulle vilja ha med mig att göra nu när de visste, hade helt fel. Efter informationen kom de in till mitt kontor en efter en…det blev ett stort kramkalas och många tårar. Vi bestämde att ha en grupp på avdelningen som skulle träffas en eftermiddag varje vecka för att prata om min situation. De ville vara mitt stöd och det kändes så skönt att jag hade dem och att jag kunde prata med dem om hur jag mådde.
Jag blev erbjuden att åka på behandling, men det ville jag inte …kan själv, men antabus kunde jag tänka mig, så det blev en resa till Norge för att operera in antabuskapslar. Efter några månaders nykterhet började jag tänka att det var nog inte så farligt…jag var nog inte alkoholist...men, jag kunde ju inte göra mina arbetskamrater besvikna.
Efter fyra års nykterhet kom jag till Sällskapet Länkarna. Jag visste att de fanns och var de fanns, för vi var några från jobbet som varit där på besök, så när en tjej som jag försökte hjälpa ur sitt missbruk mådde riktigt dåligt, ringde jag Länkarna och frågade om vi fick komma.
Det var i mitten av januari 1993. Jag kände direkt att jag hittat hem och den 29 januari, efter exakt 4 års nykterhet skrev jag in mig som medlem i Sällskapet Länkarna i Sandviken.
Vilken förändring det blev för mig. Från att bara ha varit nykter i fyra år, började jag nu att växa som människa. Jag blev invald som sekreterare i styrelsen vid årsmötet eftersom jag hade varit nykter så pass länge och jag ville hjälpa och tackade ja till uppdraget.
Jag vågade inte säga så mycket på våra punktmöten men jag lyssnade och tog till mig, men när jag fick min utmärkelse för ett års nykterhet med Sällskapet Länkarna, så vågade jag ställa mig upp framför mina länkkamrater och berätta hur bra jag mådde och att året med Sällskapet Länkarna var det bästa året på länge i mitt liv.
Första året som Länkmedlem var jag med på Distriktsträffar, Nordisk träff i Drammen och riksträff i Gävle på hösten. Under medlemsvården på träffen i Drammen, lyssnade jag bl a på en kvinna från Uddevalla och hennes story stämde precis in på mig…det var som att hon pratade om mig.
Medlemsvården på dessa träffar betydde väldigt mycket för mig att få vara med på. Det är ju så vi lär av varandra och peppar varandra att gå vidare i vår nykterhet. Punktmöten och nu också Gula-boken-möten på lokalen anser jag är mycket viktigt att vara med på för att vi ska må bra.
Jag har inte missat många träffar genom åren men det dröjde ända till 2004 innan jag vågade mig upp på en Riksträff för att prata om mig själv inför de dryga 500 personer som fanns med på träffen. Men så häftigt det var!
Det här var bara lite av det som hände de första åren. Skall berätta mer vid ett annat tillfälle, och även om hur man kan försöka vara aktiv inom länkrörelsen och hur stärkande det är också.