Jag var gift med jobbet. De första åren av detta millennium jobbade jag mellan 80 och 100 timmar i veckan. Köpte ett hus strax innan millennieskiftet som jag totalrenoverade på 9 månader medan jag låg och veckopendlade till Stockholm och hade gått ner till en arbetstid mellan 40 och 60 timmar/vecka. Efter husrenoveringen så var jag tillbaka i selen och fortsatte
att jobba och bränna mitt ljus med blåslampa.
2003 så tog livet slut, mer eller mindre bokstavligt då jag en dag vaknade i en lägenhet och inte visste var jag var och knappt ens visste vad jag hette. Så småningom lyckades jag komma hem och var tydligen totalt utbränd. Under de kommande åren hade jag sådan ångest och jag hittade hjälp och stöd i flaskan.
Där startade min första period av riktigt supande. Jag söp bort ångesten och tyckte att jag fick hjälp av Kung Alkohol.
Efter några års tilltagande alkoholintag så nådde jag min första botten och sökte hjälp. Direkt efter att ha fått kontakt kommunens öppenvård (Strömgården) så gick jag direkt och tog min första kontakt med Länkarna. Några år senare när jag börjat komma tillbaka efter både utbrändheten och alkoholen så råkade jag ut för en arbetsolycka. Jag halkade, föll
baklänges och slog skallen så svårt att jag fick en fruktansvärd kronisk huvudvärk och blev väldigt ljudkänslig och tappade närminnet, omgivningen tyckte att jag blev personlighetsförändrad.
Huvudvärken var så svår att jag inte längre kunde göra någonting, jag var helt och hållet som en zombie utan att kunna ta mej för något.
Då hittade jag tillbaka till Kung Alkohol. Äntligen kunde jag supa bort en del av huvudvärken, supa till att jag small av, för att fortsätta supa direkt jag vaknade. När jag började om med alkoholen så var jag ruskigt snabbt nere i den nivå som jag tidigare slutat på. Sedan gick det brant utför. Efter många om och men, fick min mor mej att acceptera att testa behandlingshemmet Alfa i Öjebyn. Första tiden där var rent ut djävulsk. När alkoholen började gå ur så kom inte bara huvudvärken tillbaka, även en uppdämd ångest och jag mådde milt sagt riktigt pyton.
Under första veckan upplevde jag att vi skulle umgås och vara sociala alla vakna timmar. När onsdagen kom var jag på väg att lämna, ringa en taxi för att ta mej hem med en liiiiiiten (bara liiiiten) omväg förbi bolaget innan jag skulle åka hem!
Nu var det bara min tjurskallighet som vaknade och jag insåg att jag inte hade gett Alfa en riktig chans, så tjurskalligheten höll mej ändå kvar.
Efter 3 månader så skulle jag mucka från Alfa, men kände mej inte redo. Jag pratade med min terapeut och beskrev det kändes som att gå ut i gungfly. Jag lyckades då få till ytterligare en tid där jag skulle gå som dagpatient måndag till onsdag och det fungerade bra ett par veckor.
Efter andra veckan, så sa jag ”Hejdå, vi ses till veckan” till grabbarna. När jag väl kom hem hade jag mystiskt nog, två påsar med sprit i händerna. Vem fan hade placerat Systembolaget efter min väg hem? Jag satte genast igång att supa.
Tömde snabbt den första flaskan ungefär som vatten. Nu var jag tillbaka i träsket igen. Torsdag afton skulle jag påbörja eftervården på Alfa, och vid tretiden på eftermiddagen insåg jag att jag måste ringa och berätta att jag inte kommer.
Nu kom jag till ett val. Antingen mörka och skylla på t.ex. magsjuka eller att berätta sanningen. FY FAN!
Jaha, vad händer om jag mörkar? Tja, då kommer jag att fortsätta supa och försöka mörka ALLA eftervårdsförsök. Jag kommer att FORTSÄTTA SUPA!! Det andra alternativet, att ERKÄNNA mitt NEDERLAG!! NÄ fy fan! Oj oj så svårt.
Men vad kan då hända förutom att jag känner mej som en liten skit, fullständigt nedtryckt i skoskaften? Kan jag få fortsätta på Alfa med mer vård? Vilket djävulskt val! Vad ska jag välja?
Efter en lång och utdragen kamp så blev valet att erkänna. Det enda svaret jag fick i telefonen var ”Jaha”. Så nu fortsatte jag supa tills allt tog slut tidigt på lördagen. Måndag förmiddag vaknade jag med sedvanlig huvudvärk och bakfylla. Då ringer terapeuten och frågar om jag kan komma in på Alfa för ett samtal, så jag åker dit.
Nu fick jag en månad till med framför allt återfallsprevention. När jag kom tillbaka på Alfa kände jag mej som en ännu mindre skit än tidigare, då jag måste inför alla erkänna mitt nederlag. Det omtumlande mottagandet jag fick kunde jag just då inte förstå.
”Jävla strongt att du är tillbaka”. ”Fan vad du är stark som kommer tillbaka”. ”Bra jobbat att komma tillbaka” osv. osv. Jag fattade INGENTING, jag som bara är en liiiiiten skit. Menar dom mej? Vadå? Fattar noll! Kan ju inte vara mej dom menar!
Nåväl, efter en månad till, kändes det verkligen att NU har jag en STABIL bas att stå på.
Började om att gå på länkarna och delta aktivt i aktiviteter och vara med och hjälpa till. Nu har även läkarna äntligen hittat en medicinering som fungerar skapligt mot den (djävulska) kroniska huvudvärken. Tack vare AA och Länkarna lever jag fortfarande och livet blir bara bättre och bättre.
Just nu råkade jag läsa AAs ”det nionde stegets löften” och begrundar hur otroligt sant det är i alla delar. Jag har länge tvivlat på att det skulle kunna gälla även mig, men nu ser ju jag att det stämmer helt och fullt även om det har tagit några år
innan alla punkter har slagit in.
”Det nionde stegets löften”
Vi kommer att uppleva en ny frihet och en ny lycka. Vi kommer inte att ångra det förflutna eller vilja stänga dörren om det. Vi kommer att förstå ordet sinnesro. Vi kommer att uppleva frid. Oavsett hur djupt vi har sjunkit, kommer vi att upptäcka
att vår erfarenhet kan vara till nytta för andra. Den där känslan av värdelöshet och självömkan kommer att försvinna. Vi kommer att förlora intresset för själviska ting och vinna intresse för våra medmänniskor. Själviskheten kommer att tyna bort. Hela vår livsinställning och livssyn kommer att förändras. Rädslan för människor och för ekonomisk otrygghet kommer att lämna oss. Vi kommer att intuitivt veta hur vi ska handskas med situationer som tidigare gjorde oss förvirrade.
Nu verkar livets pusselbitar äntligen falla på plats Jag är ytterst tacksam för att det liv jag levt, som har lett till det liv jag har idag. Idag har jag träffat eller hittat en otroligt god livskamrat att dela mitt fortsatta liv med. Livet är underbart! Och
det skriver jag trots att jag idag behandlas för cancer. Sommaren 2024 gick jag för första gången som vuxen på stan i Länkarnas regi under de kvällar som det har varit aktiviteter riktade till ungdomar. Där har jag fått en otrolig respons så det är en aktivitet som jag har fortsatt med. Vill även hitta andra aktiviteter där jag kan bidra främst mot ungdomar, men även i övrig fadderverksamhet.